Om: Anti-depressiva
Jag är vid liv, knappt och bestämt. Just nu ligger jag på rygg i soffan i tv-rummet på andra våningen hemma hos mamma och hennes nya partner…
Jag mår inget vidare. Medicinen som jag knaprar i mig förstör mig. Medicinen… Man kanske borde kalla den för giftet istället? Jag är tydligen “deprimerad”; det är det som är anledningen till att jag gått med på att äta giftet… Ju längre tid jag lägger för att analysera situationen desto mer frustrerande blir det hela för mig.
För att vara rättvis mot dig som läsare så har jag insett att jag måste skriva ner lite bakgrundsfakta och uppdatera dig angående läget som det är.
Jag heter, som förhoppningsvis går fram till dig, Naseer och det här är min blog. Min “första, sista och enda”. Fast än jag skriver på flertalet bloggar och att innehållet på den här sidan kommer att försvinna en vacker dag. Detta är en prototyp. En prototyp till min riktiga weBLOG som kommer någon gång inom en snar framtid. Ju förr desto bättre.
Jag har varit ur funktion nu i mer än ett år. Deprimerad. Det är ett intressant tillstånd för en människa att vara i. Man är som i ett hölje av orkeslöshet och irritation. Medicinen; Cymbalta, suger. Jag som har blivit misshandlad av denna drog i ett år har rätt att säga så. Vad Cymbalta gjort med mig är precis det som det står i bipacksedeln. Under biverkningar alltså. Och eftersom jag är beroende av den nu så är jag tvungen att fortsätta ta den.
Att vänja sig vid det är som att inte ta morfin när man är smått beroende, jag vet det eftersom jag har varit beroende av det i samband med min operation, den andra, mitt tarmvred. Jag har inte skrivit om den upplevelsen ännu men den kommer att dyka under händelser för 2009. Utöver det så kommer jag också att skriva om hur det är att behöva införskaffa en ny garderob. Tillbaka till medicineringen. Tre veckor tog det för mig att vänja mig vid att substanser, som troligen är Tjernobyl-damm och florsocker, våldtog och söndrade min hjärna.
Efter det var jag en zombie i cirka ett halvår innan jag började känna av hur ihålig och värdelös som den gör att jag känner mig. Det svåraste med att ta den här medicinen för mig har nog varit biverkningen som påverkar min förmåga att få erektion. Tro det eller ej men när en ung man inte haft en “äkta erektion” på ett år så mår han inte speciellt bra. Parar man ihop det med att man faktiskt blir självmordsbenägen av medicinen så är den riktigt vidrig. Medicinen alltså, inte erektionen – den duger.
Som tur är gör medicinen en trött med, oavsett hur suicid jag blir så kommer jag aldrig att orka skada mig själv ändå. Det har medicinen sett till.
Nu är halva min klagosång slut.
Den andra halvan av min klagosång handlar dessvärre inte om något muntrare än dåliga erektioner, den handlar nämligen om hur hopplöst dåligt man blir behandlad som “värdelös ‘ung vuxen’” utan några som helst fel. Jag är fullt duglig. Jag är mer än fullt duglig, jag väldigt duktig faktiskt. Men jag värderas inte alls högt, jag är faktiskt inte värd ett skit i dagens samhälle. Duktiga medborgare är inte värda någonting alls.
Jag är en person som är rätt kräsen med vilka jag umgås med, alla personer som jag låter vara i närheten av mig måste inte vara begåvade men dom måste vara duktiga. Man måste kämpa för att vara värd något. Eller snarare; man måste vara beredd att kämpa. För duktiga personer behöver inte kämpa så mycket, dom flyter på i sin takt och omgivningen är ofta nöjd med deras prestation så som den är. Det räcker liksom. Men man måste vara beredd att ge sig fan på att kämpa in i det sista, även om man har det bra så som det är…
Det är sådana människor jag drar mig till, det är sådan som jag är.
Duktiga människor är inte värda ett skit i dagens samhälle. Det är kanske regeringens fel? Nej, det är det väl inte, dom har ingenting med den negativa utvecklingen att göra… Vems fel är det egentligen att människor har förlorat värde? För att när man ser till den mindre detaljerade bilden märker man att det har inte med hur duktig man är att göra om man är värd något. Nej, det har med hur mycket pengar man har och hur villig man är att förnedra sig själv “offentligt”, helst i tv.
En människas värde mäts i kilo och skit är valutan. Den som har mest skitsnack vinner priset som rikast!
Luspank. Naseer.
