hej Naseer

…lycka, i form utav inspiration och/eller pengar. Jag vill veta att jag är värd något. Jag önskar mig bekräftelse och kärlek. Kärlek kärlek kärlek, denna eviga jakt efter denna förbannade värme som bara förtär allt i sin närhet. Om kärlek liknas vid värme bör min kärlek liknas vid solen. Jag är het som fan och sprider denna värme till dom runt omkring mig. Problemet med solen är att solen bara får värme ifrån sig själv och ingen annan. Kanske skulle man ha en måne, eller en stjärna att se upp till?

Någon som förstod hur jag kände mig och ville att jag skulle må bättre än vad denna någon själv gjorde. Någon som ser på mig och fylls av sann lycka inifrån och ut. Redo att krossas står jag ofta och tänker på vad som får mig att fortsätta. Den eviga strävan efter värme som jag känner är inte fysisk. Det är en psykisk värme som saknas mig. Det är väl därför läkaren vill att jag ska äta piller varje morgon. Jag är den där killen som säger ”jag älskar dig”. Jag säger det alldeles för ofta har jag insett, för så som det har sett ut hittills så är det inte speciellt många som svarar. Inte ens ett ”jag älskar dig också” eller ett ”jag älskar dig med”…

En flickvän? Om jag vill ha en flickvän kanske jag ska försöka ta mig samman först? Bra! Då kan vi ju se efter vad som saknas för att jag ska kunna ta mig samman. En närhet till någon, och en tillhörighet. Alltså fattas mig en flickvän för att jag ska kunna skaffa flickvän? Jag ser ett mönster i det här… Det är tydligen så att jag ska lida i min ensamhet för alltid och alltid. Den onda cirkeln har mig och fram tills dess att någon räddar mig ur den kommer jag att lida. Men ingen kommer att rädda mig. Ingen räddar en hjälte. Hjältar förväntas kunna ta sig samman själva. Helt på egen hand ställer dom sig upp efter det att dom slagits ihjäl.

En levande död. Skillnaden mellan mig och en vanlig hjälte är väl faktumet att jag kämpar för lycka och vanliga hjältar faktiskt kämpar för kärlek. Jag sitter inte och glorifierar mig själv, jag skriver bara ut sanningen för alla o-upplysta att ta del av. Det är nämligen så att jag vet, till skillnad från er, hur det är att vara just jag. Det är ett ensamt jobb men jag skulle klara av att göra det för all tid och evighet ifall jag bara fick ha någon att hålla om lite då och då. Hycklarna som säger ”kärleken kommer till en tids nog” är de människor som aldrig behövt känna sig ensamma. Jag har varit ensam sen jag började skolan. (läs: började interagera med andra människor)

Så… om jag skulle ta och önska mig en flickvän. Kanske… Vem ska man skriva till då; Gud eller tomten? Kanske kan man skriva till stålmannen eller typ Amerikas president?

On my own. Naseer.