hej Naseer

Jahapp, då var det dags att skriva igen tänkte jag. Vad ska jag skriva om? Eftersom det här i första hand är en personlig ”dagbok” som innehåller reflektioner över mitt liv och mina tankar så kanske jag bör resumera den senaste tiden.

Jag hänger med Panda och Polarbear, eller Jenny och Martin som dom faktiskt heter.

Jag saknar Martin, en annan Martin alltså.

Jag tänker på kärlek dagligen.

Jag försöker på något sätt finna mig i min vardag, för jag känner lite att jag tappat bort vem jag är.

Kanske är den sista punkten mer intressant för läsare av den här bloggen, så jag ska formulera ett par rader vad gäller det. Jag är deprimerad. Surprise! Det tragiska med det hela är att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur det. Jag har fått medicin av läkaren och panik-tabletter som jag ska ta vid behov. Med hjälp av medicinen hamnar jag i en form utav välbehag som är skrämmande skönt. Inte bara ger det mig avslappning, men det gör också så att jag accepterar att saker och ting inte blir som jag vill. Jag finner mig inte besviken allt för ofta längre. Däremot har jag sen en tid tillbaka apatiska och självdestruktiva tendenser.

En ”rolig” sak att nämna är att mina självdestruktiva tendenser inte får spelas ut. Av någon anledning är jag väldigt bra på att hindra mig själv från att skada mig själv och andra. Däremot har jag skrikit åt en spårvagn och hoppat omkring inuti en för att jag hade lust med det. Kanske är beteendet märkligt, jag tycker däremot att det är underbart. För en gångs skull, ja för första gången i mitt liv är jag ”fri”. Jag har inga förpliktelser, utom möjligtvis dom som jag har gentemot mig själv. Ja, jag har förpliktelser gentemot andra med men det skiter jag rätt upp och ner i! Jag gör det jag känner för och försöker göra lite av det jag inte orkar med. Det går sakta men det går!

Varför är jag deprimerad då? Det är en fruktansvärt bra fråga som jag borde ha ett svar på men oavsett hur jag vänder och vrider på det så verkar det som att roten till min depression är väl dold och vill inte visa sig förrän jag snuddar på galenskap. Och när jag väl snuddar på galenskap så kommer jag ändå inte ihåg någonting efteråt. Så nära, men ändå så långt borta. Ja, så varför skriver jag det här då? Är det för att ni ska tycka synd om mig? Den som vågar påstå det möter jag gärna på något torg någonstans och slåss med tills den ena av oss båda drar sitt sista andetag.

Jag skriver för att jag vill. Jag skriver för att jag kan. Så länge som jag fortfarande andas så ska jag fortsätta att uttrycka mig. Så länge en människa uttrycker sig så lever den människan. Ett träd lever, det uttrycker sig genom att åldras och att fälla sina löv. En sten å andra sidan uttrycker sig inte och kan därmed räknas som död. Såvida man inte är jag då, eftersom jag ser stenen som levande med. Pocahontas rubbade min verklighetsbild när jag var liten. Hur som helst. Jag vill känna mig levande. Även om jag kanske verkar som en sten just nu så är jag inte det. Jag är mossan som växer på stenen, och jag uttrycker mig för att bevisa det. För att bevisa att jag lever, för min egen skull.

Skriv för Livet. Naseer.

Igår såg jag en man cykla på en enhjuling. Jag förestälde mig hur det skulle vara om man slog ner honom för att stjäla hans enhjuling, sen föreställde jag mig hur det skulle vara om man slog ner honom i avsikt att få en cykel. Sedan föreställde jag mig att jag utöver brist på kunskap om att enhjulingar faktiskt finns hade ett bristfälligt intellekt. Tanken kittlade mina sinnen. Stå över killen och slå och sparka på honom och skrika ”vart har du den andra delen?” ”ge hit det andra hjulet.”