till jul önskar jag mig…
…lycka, i form utav inspiration och/eller pengar. Jag vill veta att jag är värd något. Jag önskar mig bekräftelse och kärlek. Kärlek kärlek kärlek, denna eviga jakt efter denna förbannade värme som bara förtär allt i sin närhet. Om kärlek liknas vid värme bör min kärlek liknas vid solen. Jag är het som fan och sprider denna värme till dom runt omkring mig. Problemet med solen är att solen bara får värme ifrån sig själv och ingen annan. Kanske skulle man ha en måne, eller en stjärna att se upp till?
Någon som förstod hur jag kände mig och ville att jag skulle må bättre än vad denna någon själv gjorde. Någon som ser på mig och fylls av sann lycka inifrån och ut. Redo att krossas står jag ofta och tänker på vad som får mig att fortsätta. Den eviga strävan efter värme som jag känner är inte fysisk. Det är en psykisk värme som saknas mig. Det är väl därför läkaren vill att jag ska äta piller varje morgon. Jag är den där killen som säger “jag älskar dig”. Jag säger det alldeles för ofta har jag insett, för så som det har sett ut hittills så är det inte speciellt många som svarar. Inte ens ett “jag älskar dig också” eller ett “jag älskar dig med”…
En flickvän? Om jag vill ha en flickvän kanske jag ska försöka ta mig samman först? Bra! Då kan vi ju se efter vad som saknas för att jag ska kunna ta mig samman. En närhet till någon, och en tillhörighet. Alltså fattas mig en flickvän för att jag ska kunna skaffa flickvän? Jag ser ett mönster i det här… Det är tydligen så att jag ska lida i min ensamhet för alltid och alltid. Den onda cirkeln har mig och fram tills dess att någon räddar mig ur den kommer jag att lida. Men ingen kommer att rädda mig. Ingen räddar en hjälte. Hjältar förväntas kunna ta sig samman själva. Helt på egen hand ställer dom sig upp efter det att dom slagits ihjäl.
En levande död. Skillnaden mellan mig och en vanlig hjälte är väl faktumet att jag kämpar för lycka och vanliga hjältar faktiskt kämpar för kärlek. Jag sitter inte och glorifierar mig själv, jag skriver bara ut sanningen för alla o-upplysta att ta del av. Det är nämligen så att jag vet, till skillnad från er, hur det är att vara just jag. Det är ett ensamt jobb men jag skulle klara av att göra det för all tid och evighet ifall jag bara fick ha någon att hålla om lite då och då. Hycklarna som säger “kärleken kommer till en tids nog” är de människor som aldrig behövt känna sig ensamma. Jag har varit ensam sen jag började skolan. (läs: började interagera med andra människor)
Så… om jag skulle ta och önska mig en flickvän. Kanske… Vem ska man skriva till då; Gud eller tomten? Kanske kan man skriva till stålmannen eller typ Amerikas president?
On my own. Naseer.
sekulariserade källsorterare
Ja, vilka är det? Det är du som läser, det är jag som skriver, det är alla. Någon gång för några år sen var det nämnligen inne att sortera, källsortera alltså. Och nu fortsätter folk fast än det är bättre för miljön att bränna skräp på plats och utvinna energi ur förbränningen. Renova belastar miljön genom att köra omkring skiten men det är det ingen som räknar på. Det kan vara mysigt ibland att sortera skräp. Men att gå ut med det är det ingen som vill göra. Ingen vill heller ha det liggandes hemma. Jag skäms lite när jag går ut och slänger tidningar. Det enda jag inte skäms över att slänga på en återvinningscentral är faktiskt batterier.
Här sitter jag, en “avdankad” 22-åring. Jag har ingenting att säga till om och jag har ingenting att ansvara för. Släng mig i fängelse idag så har jag en sysselsättning. Jag känner mig som en samhällsfara. Ingenting att förlora (ur samhällets perspektiv), och känner att det kanske är dags att vinna lite. Oavsett hur jag ska vinna så ska jag vinna lite pengar. Det får vara på det sättet som funkar helt enkelt. Jag nöjer mig om jag får pengar till mat, kläder och mån för sparande. Hur ska jag ta mig till? Jag kommer ta till alla medel utom knark och våld. Inbrott är också fortfarande på listan över saker som inte är okej att göra för att tjäna pengar. Hur lätt hade det inte varit att omsätta smuts?
Man ska hitta en nisché. Nischa dig inom vad som helst och du lyckas. Något jag vill göra… Jag vill återvinna. Hur mycket hade jag inte njutit av att sitta och bygga saker av skrot? Elektriska motorer finns i många saker jag har slängt på sistone. Jag har en fläkt som jag funderar på att göra om till ett hamsterhjul. Frågan är vad jag ska ta hamsterenergi till. Jag ska göra det, visa för alla att jag kan, men mest visa för mig själv… En lampa är för enkelt. Hamstrar är nattdjur. Dom kommer att ge mest energi under natten. Kanske någon form utav luftreningssystem? Det är ju inget fel med att hamstrarna renar min luft medan jag sover? Jag har på senare tid förstått att min förmåga att tänka är något att vara stolt över.
Den här bloggen är från och med nu inte längre en terapiblogg. Det är min blog där jag skriver om allt mellan himmel och jord. Jag kommer skriva om känslor och allt som intresserar mig och är dynamiskt. Allt som går att föra logiska resonemang om som inte håller kommer jag också skriva om.
Jag älskar dig ♥ Naseer.
120 mg och smärtstillande
Yay, nu har jag äntligen ökat till 120 mg. Underbart! Och jag har klurat ut att alkohol kanske inte är världens bästa kombination tillsammans med mina tabletter? Jag bryr mig inte så mycket faktiskt. Snart flyttar min blog, den kommer att flytta till min egna server och finnas på naseer.tariq.se. Varför? Jo för jag vill ha kontroll över den helt enkelt. Visst den kanske kommer gå lite segare men jag ska göra mitt allt för att det ska funka.
Jag är rätt så trött idag. Nu har det gått 3 månader tror jag. 3 månader på världens mest fantastiska preparat. Nu i veckan lade jag självmant till Jordnötter i min medicinring. Jag intar cirka 200 g per dag sen tre dagar tillbaka. Det är jobbigt. Ska nog ta bort det ur min diet. Först var det Haribo nappar ett tag, efter det var det brännvin, sen var det vingummi. Nu är det jordnötter. Ja… happ… då var det nedskrivet och förevigat.
Soundtrack 3OH!3 – DON’T TRUST ME den är asskön faktiskt. Fast jag är ingen vegetarian men jag är ändå inte rädd för din pojkvän. Vilken skada kan någon annan tillföra mig som jag inte själv kan tillföra mig själv? “Det är farligt att leva, man kan dö.”
Jag tänkte börja skriva om känslor igen men min läkarordinerade medicin mot något som jag själv inte riktigt förstår vad det är gör att jag inte riktigt orkar tänka om jag ens orkar känna något. Jag är sötsugen. Jordnötterna hjälper inte direkt. Russin är gott. Det åt jag ett gäng av men fick reda på att det inte var så smart efter en gastric bypass. Jag ska uppdatera informationsbladet angående det senare. Japp, japp. Jag önskar att det fanns enklare sätt att tjäna pengar på med… Så som det ser ut i min ficka är jag konstant pank och inget är något bra alls. Idag fick jag för mig att åka och köpa spel för mina sista pengar. Vem behöver mat när man har sysselsättning?
Har man mat men ingen sysselsättning funkar inte saker speciellt bra…
Jag älskar regn. Det är romantiskt. Det är blött. Det är dystert. Det är underbart. Regnet sköljer bort våra sorger och ger oss ny kraft att möta morgondagen med. Jag blir hjärtekrossad när folk klagar över regn. Det är BARA synd att klaga över vädret. Inget annat. Jag älskar allt väder utom blåst. Jag hatar i stor utsträckning blåst, mest på grund av att det orsakar posttraumatisk stress. Allt är Gudruns fel, alltså den där orkanen som drog genom för några år sen. Efter den har jag inte gillat trän eller vind, men det är en annan historia.
The Rembrandts – I’ll be there for You
Varför fortsätta att jaga en dröm?
Det är sjukt hur man kan få för sig att lycka är något som man faktiskt har rätt till och att lycka är något som kommer av sig självt till dom som förtjänar det. Hela mitt liv har jag väntat på att lycka ska komma och slänga sig runt armarna på mig och att jag ska få hålla om den och vårda den precis som om den vore bara min. Men så är det helt enkelt inte. Lycka är definitivt inte något som kommer. Lycka är inte heller något som man har rätt till. Vill man vara lycklig får man arbeta för det.
Jag är glad men olycklig. Något så fruktansvärt olycklig som jag är nu har jag bara varit innan min gastric bypass. Varför ska man då söka lycka när lycka kommer automatiskt? Just precis det är problemet med människor. Dom tror att lycka kommer automatiskt. Lycka kommer inte automatiskt. Det är något som kommer efter ett tag när man är nöjd med sin tillvaro, och det är jag definitivt INTE. Så vad saknas? Kärlek är väl det som saknas i första hand. Att ha någon eller något att älska. Det finns inte något som intresserar mig. Jag går på lärarprogrammet. Vad är det värt? Inte ett skit. Jag älskar att vara i praktik och HATAR att vara i skolan. Ska jag då hata i flera år och döda mitt intresse för andra människor?!
Vad ger mig glädje? Att få prata med den där speciella tjejen ger mig glädje. Jag önskar att hon visste hur glad jag blir av att höra hennes röst. Att kommunicera överhuvudtaget med någon som är mer än bara en bekant ger mig glädje. Att få vara inget med någon annan ger mig också glädje. Att ligga i en säng med en eller flera nära i samma rum och titta på taket och fantisera om framtiden. Den här världen är inget för mig. Med sin stress och sin dagliga avsky för mig och allt som jag står för. Vart tog den gamla goda tiden vägen? Där en person dömdes efter sina handlingar och inte sin bakgrund…
Jag ska iallafall vända på det här. Jag ska rädda er allihopa från eran misär. Men ni vet inte ens att ni lider. Kanske börjar ni tänka nu, men ni kommer antagligen inte förstå att ni lider (vilket är bra). Det är nämnligen så att ni är alla intryckta i fack som ni inte själva valt utan ni har blivit insorterade i. Frågan är vem det är som har makten att kategorisera er.
Fri. Naseer.
Många drömmar små…
Ja, tänk om alla dina små drömmar tillsammans blir till en stor och kraftig dröm. Den drömmen kan vi kalla livet. Det är dit jag strävar. Den drömmen jag siktar på. Lycka är inte för mig. Det skiter väl jag i, jag tar för mig ändå. Det är ledsamt att jag ibland inte kan uttrycka dom tankar och funderingar som finns i mitt huvud. Den allmänna förståelsen för mig skulle öka markant ifall jag kunde det.
Så jag kanske ska lista mina drömmar små…
Kärlek – att få älska.
Ärlighet – att få känna.
Mod – att få våga.
Ansvar – att få tvingas.
Insikt – att få förstå.
Ja, det var ju inte så mycket trots allt? Hur jag nu ska få ihop det här är för mig ett mysterium. Men jag oroar mig inte så mycket. Livet hittar ett sätt att komma till mig. Jag lever ju trots allt. Så alla dessa delar måste finnas, annars skulle dom inte kunna saknas.
¿Comprehende? Naseer.
Kolossens skugga.
Shadow of the colossus hette det. Spelet som ändrade mitt liv. Jag såg trailern, jag grät, jag läste om det och grät mer. Dagar gick och mitt playstation gick sönder. Jag väntade med förväntan på det. Jag reflekterade över mitt liv och mina erfarenheter. Jag frågade mig själv om det verkligen var jag som var ett monster. Varför var jag rädd för allt och alla om det var jag som var monstret?
Jag hävdade mig. Jag blev ett monster. Föll ner i avgrunden och stannade där. Där på botten är allting mörkt. Ingen hör dig skrika. Ingen hör dig gråta. Ingen ser ditt ansikte. När du hör någon komma nära är det bara att ryta så hör du dom vända i mörkret. Deras röst, deras andning, panikslagen precis som din blir när du inser att du är ensam och börjar springa, men när du känner att du närmar dig något hör du ett förskräckligt rytande och du flyr. Skadade människor föredrar att söka sig bort från dom som kanske kan hjälpa. För dom som kan hjälpa är förmodligen lika skadad som du själv.
Så det stora monstret du såg i spegeln. Han finns inom dig. Men den ängeln som brukar svepa sina vingar runt omkring dig ser du aldrig i din spegel. Hon håller dig i sin famn när ingen annan finns för att trösta dig. Monstret kan inget göra gentemot en ängel som inte plågas av demoner. Av alla schizofrena konstruktioner en människa kan göra så plågas aldrig ängeln utav demoner. Ängeln är den som plågar demonerna. Kärlek och hat är samma sak i ängelns ögon. Smärta och andra fysiska komplikationer är för henne ännu mindre. Hon följer dig genom ditt liv vid din sida och ditt monster är dig också förevigt trogen, men kopplad vid dina händer. Det är när du släpper kopplet som du får se vad han kan göra.
Kolossen… den stora, den kolossala! När du hör honom ryta så ta en titt på dig själv innan du flyr, du kanske inte är så liten själv? Kanske är ni båda monster som flyr, lyssna till din ängel. Lyssna till vad hon säger, vad hon viskar. Och ta av kopplet från ditt monster, låt det löpa fritt. Inte förränn du släpper taget om kopplet kan du koncentrera dig på orden din ängel viskar i ditt öra. Inte förränn du hör hennes röst kommer du finna din tröst. Och när du hört henne, låt henne sträcka på sina vingar. När du står där naken med dig själv som ända sällskap så vet du vad som är sant och vad som är försvarsmekanism.
Förvarsmekaniker och Monstertämjare. Naseer.
Det hände, nu då?
Ja; det som inte fick hända hände. Ännu en gång har jag gjort en dundertabbe i mitt liv. Jag kom, jag såg och jag segrade. Nu då? Jag finner inte ord för att beskriva hur förvirrad jag känner mig. Är jag säker? Eller är det inte över ännu? Jag tar mig genom svårigheter, den här, den värsta i mitt liv hittills. Och nu ‘efteråt’ känns det inte som att det är över. Men det kanske det är? Är det över? Är det inte över? Va?
För en person som jag faller bitar ibland på plats. För det mesta så söker jag efter dom och för det mesta så hittar jag dom inte men sniffar mig tillräckligt nära för att biten ska falla ner framför mig i mina händer. Men den här biten är annorlunda. Hur ska jag förstå dess form? Den är cirkelformad tror jag, för den har inga kanter. men om den skulle vara cirkelformad så skulle den ju vara en bit. Det här är mer en helhet. Helheten har fallit på plats. Eller är den på rätt plats? Oavsett hur jag försöker vrida och vända på den så ser den lika dan ut men jag kan inte förstå det jag ser. Kanske är jag bara trött? Kanske borde jag inte tänka så mycket på det?
eller..? Naseer.
Välkommen tillbaka människa.
Oavsett om du tror på det eller inte. Vare sig du vill det eller inte. Om du är så himla trött på det… När du läser det här så lever du. Du lever. Du andas och i ditt huvud görs kopplingar. Vare sig du vill det eller inte. Dom kopplingarna görs automatiskt. Undermedvetet så går din hjärna just nu igenom vad som gör dig glad. Och du tänker på att du andas. Nu tänker du. Du tänker, hjärnan arbetar. Du ler. Jag hoppas att du ler nu. För om du ler nu så inser du hur lätt det är att påverka dig själv. Jag har påverkat mig själv på sistone. Jag har lurat mig själv till att tro att jag är olycklig. Jag har varit olycklig. Eftersom jag generellt sätt är rätt så olycklig så har inställningen att jag är det gjort mig mer nöjd med situationen.
På senare tid har jag tänkt mycket. Jag tror jag äntligen funnit det i mig att hata. Och jag undrar om jag någonsin har kunnat älska förut. Vad är kärlek? Det är det sista jag tänkt på nu på senare tid. Nu på senare tid har jag mest bara undrat över hur du mår såvitt jag berört ämnet. Vad ska man tro på? Vad tror jag på? Jag tror på kärlek. Att det är något fint. Något som några lyckligt lottade får uppleva och njuta av. Så hur har jag varit förälskad? Jag har under mitt liv upplevt förälskelser för många gånger för att det ska vara rättvist att jag bara kysst 2 andra människor. Första gången personen helhjärtat. Nästa gång en ängel, men tyvärr ur förtvivlan. Jag ångrar inte mycket. Men jag ångrar lite hur min desperation kunde leda mig till det jag gjorde gentemot henne.
För det mesta är jag munter och glad. För det mesta är jag rolig och kvick. Innerst inne så är jag slö och ledsen. Jag antar att det är det som jag menar när jag säger att jag är glad men olycklig. Hej på dig min käraste. Jag älskar dig så att jag blir glad på insidan. Igår var jag rätt så seg. Rätt så slö, rätt så glad. Rätt så rolig. Ni kanske förstår, för er som inte förstår; jag var rätt alkoholiserad. För första gången på väldigt länge var jag med min lillasyster. Jag har inte varit så glad på länge. Och den känslan av att vara glad, kanske till och med lycklig. Och den känslan av att mitt hjärta slår, kanske till och med lever jag? Ställ dig upp och skrik. Gör det i ditt huvud. Vad skriker du? Hör du hur tyst det är? Samtidigt skiftar det mellan ett avlägset, tystat och kontrollerat “aaaaa”.
Kanske funkar inte din hjärna som min, kanske skriker du bara i ditt huvud. Det viktiga är att du umgås lite med dig själv också.
Skriv för livet. Naseer.
Jag är inte välkommen.
Jag är inte välkommen här. I det här livet. Alla dörrar stängs. Jag står här ute, ensam, övergiven. Livet är en fest och jag är killen som inte fick någon inbjudan fast än det är jag som är festvärden. Alla väntar på att jag ska göra entré men alla dörrar är stängda och mitt mobilbateri har dött för länge sen. Vart ska jag vända mig? Jag blöder, överallt. Mest av allt blöder mitt hjärta. Jag älskar men jag är tyst om det. Jag kan inte berätta för dig hur mycket jag tycker om dig.
Jag är inte välkommen. Vad mer kan jag skriva? Jag är oförmögen förmågan att hata. Jag hatar dig. Det betyder “det gör ont att älska dig”.
Så ofta har jag mycket att säga om mina åsikter. Så ofta har jag något mer att skriva. Men det har jag faktiskt inte nu. Jag skrev i desperation och jag räddade mig själv med hjälp av Svante och med hjälp av Catrin.
Jag kan inte ljuga för dig,
så jag säger det och det blir sant.
Naseer.
VAR ÄR ANDRA DELEN, DIN JÄVEL?!
Jahapp, då var det dags att skriva igen tänkte jag. Vad ska jag skriva om? Eftersom det här i första hand är en personlig “dagbok” som innehåller reflektioner över mitt liv och mina tankar så kanske jag bör resumera den senaste tiden.
Jag hänger med Panda och Polarbear, eller Jenny och Martin som dom faktiskt heter.
Jag saknar Martin, en annan Martin alltså.
Jag tänker på kärlek dagligen.
Jag försöker på något sätt finna mig i min vardag, för jag känner lite att jag tappat bort vem jag är.
Kanske är den sista punkten mer intressant för läsare av den här bloggen, så jag ska formulera ett par rader vad gäller det. Jag är deprimerad. Surprise! Det tragiska med det hela är att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur det. Jag har fått medicin av läkaren och panik-tabletter som jag ska ta vid behov. Med hjälp av medicinen hamnar jag i en form utav välbehag som är skrämmande skönt. Inte bara ger det mig avslappning, men det gör också så att jag accepterar att saker och ting inte blir som jag vill. Jag finner mig inte besviken allt för ofta längre. Däremot har jag sen en tid tillbaka apatiska och självdestruktiva tendenser.
En “rolig” sak att nämna är att mina självdestruktiva tendenser inte får spelas ut. Av någon anledning är jag väldigt bra på att hindra mig själv från att skada mig själv och andra. Däremot har jag skrikit åt en spårvagn och hoppat omkring inuti en för att jag hade lust med det. Kanske är beteendet märkligt, jag tycker däremot att det är underbart. För en gångs skull, ja för första gången i mitt liv är jag “fri”. Jag har inga förpliktelser, utom möjligtvis dom som jag har gentemot mig själv. Ja, jag har förpliktelser gentemot andra med men det skiter jag rätt upp och ner i! Jag gör det jag känner för och försöker göra lite av det jag inte orkar med. Det går sakta men det går!
Varför är jag deprimerad då? Det är en fruktansvärt bra fråga som jag borde ha ett svar på men oavsett hur jag vänder och vrider på det så verkar det som att roten till min depression är väl dold och vill inte visa sig förrän jag snuddar på galenskap. Och när jag väl snuddar på galenskap så kommer jag ändå inte ihåg någonting efteråt. Så nära, men ändå så långt borta. Ja, så varför skriver jag det här då? Är det för att ni ska tycka synd om mig? Den som vågar påstå det möter jag gärna på något torg någonstans och slåss med tills den ena av oss båda drar sitt sista andetag.
Jag skriver för att jag vill. Jag skriver för att jag kan. Så länge som jag fortfarande andas så ska jag fortsätta att uttrycka mig. Så länge en människa uttrycker sig så lever den människan. Ett träd lever, det uttrycker sig genom att åldras och att fälla sina löv. En sten å andra sidan uttrycker sig inte och kan därmed räknas som död. Såvida man inte är jag då, eftersom jag ser stenen som levande med. Pocahontas rubbade min verklighetsbild när jag var liten. Hur som helst. Jag vill känna mig levande. Även om jag kanske verkar som en sten just nu så är jag inte det. Jag är mossan som växer på stenen, och jag uttrycker mig för att bevisa det. För att bevisa att jag lever, för min egen skull.
Skriv för Livet. Naseer.
Igår såg jag en man cykla på en enhjuling. Jag förestälde mig hur det skulle vara om man slog ner honom för att stjäla hans enhjuling, sen föreställde jag mig hur det skulle vara om man slog ner honom i avsikt att få en cykel. Sedan föreställde jag mig att jag utöver brist på kunskap om att enhjulingar faktiskt finns hade ett bristfälligt intellekt. Tanken kittlade mina sinnen. Stå över killen och slå och sparka på honom och skrika “vart har du den andra delen?” “ge hit det andra hjulet.”
SEX!
Förr eller senare skulle det hända. Mitt första inlägg som har något med sex att göra. Jag skiter faktiskt i vem som läser det här. Det är inte så att jag har något att dölja eller så. Men här kommer det. Sex alltså. Vad är det? Det är väl när man för in kuken i fittan och typ stönar och har sig. På ett ungefär. Jag kan erkänna att jag är oskuld och att jag inte bryr mig speciellt mycket om när, hur och varför jag inte är det längre. Det finns ju nackdelar med att vara jag med. Exempel på nackdelar som jag upplever det är en sexuell frustration och en sexuell frihet.
Sexuell frustration är ibland ett påtagligt problem för mig. Spontan erektion är bland det värsta som finns, samtidigt så är det fruktansvärt skönt, för mig alltså. När jag har stånd så känner jag mig manlig. Är det konstigt? Personligen har jag inte träffat någon annan som känner på exakt samma sätt som jag nämligen ett ökat självförtroende och en känsla av ren manlighet. Erektioner är manliga helt enkelt. Vart går man därifrån? Många “ungdomar”, alltså samhällsgruppen som jag tillhör, ägnar många stunder åt onani. För mig är det ett slöseri och det är definitivt inte skönt. Orgasm är ju det enda som är skönt utav onani delen. Resten är bara tråkigt/jobbigt/onödigt. Slöseri med tid. Jag sitter hellre och njuter av mitt ökade självförtroende eller ligger och drömmer om romantik.
Att vara sexuellt frisläppt kan å ena sidan vara väldigt bra. Fördomar gentemot sexuella läggningar och avvikelser är jag helt befriad från. Jag har mina fobier men det är inte gentemot de sexuellt avvikande, utan gentemot det som är avvikande över huvud taget. Å andra sidan kan det vara skadligt för ett sinne som inte mognat nog att hantera friheten. Allt eftersom tiden går så krymper min rädsla för det okända. Jag har kommit under full med att jag i högsta grad kan kalla mig bisexuell. På samma sätt som Betnér tänkt tänker jag när jag frågar mig om jag skulle kunna leva resten av livet med en annan man. Lycka och kärlek är väl det viktiga? Svaret på frågan är nej. Lycka och kärlek är en biprodukt av tillit och sex. Så är det helt enkelt.
Så vart ska man vända sig när man söker partner? Man ska vända sig inåt. Efter man rannsakat sig själv ska man vända sig gentemot dom man litar på. Vem är jag beredd att öka min tillit gentemot? Vem litar jag på? Ett förhållande är en överenskommelse mellan 2 personer. Överenskommelse; där har vi ordet som ofta glöms bort. Överenskommelsen är för stunden och för en tid framöver. Partnerskapen upphör när en av parterna inte längre kan uppfylla sina förpliktelser gentemot motparten. Punkt slut.
Sexuell. Naseer.
